Jag och Monica red ut i ca 1½ timme. Vi red bort till allén vid växthusen, följde vägen bort mot Fastmårup, galopperade över ängen mot grusvägen, red genom ödegården, galopp på ängen bakom kyrkan och vidare vid granarna. Sen tog vi till vänster efter gården och rakt ut mot frisören. Vädret var verkligen kanonbra. Kunde skritta i t-shirt utan att det kändes kallt ens.

När vi kom tillbaka till hagen och släppte ut nysmörjda hästar så fick inte Seline alls komma in i flocken igen. Fröken sur jagade och högg efter henne. Det var riktigt jobbigt att se, för även om Seline gick långt ifrån flocken så gjorde Fröken sur värsta utfallen mot henne. Så Seline travade bara runt och visste inte var hon skulle ta vägen. Det är så trist när det blir så. Man blir rätt bekymrad över om man kan ha henne kvar på betet. För hon ska ju inte gå och må dåligt på ett bete. Och här kändes det verkligen som att hon bara ville från hagen.

Detta är så konstigt att hon har blivit så underlägsen, hon som alltid har varit ledarstoet på sommarbete och även i andra hagar. Men hon har blivit så nertryckt av andra ledarsto så hon har gett upp och verkar faktiskt inte bry sig om vilken position hon har. Bara att hon får matro, verkar bara vara det som är intressant för henne. Tycker faktiskt riktigt riktigt synd om henne. Jag bara hoppas att hon sätter en hov i dem när de gör utfallen mot henne för då slutar de kanske... Men det är lite svårt att prata med henne och säga vad hon ska göra. Det är ju inte precis som att prata med mina barn.

Ibland undrar jag, tror inte att det kan bero på det, men att vi har ju jobbat så mycket med henne om att vi är ledare och hon har blivit så otroligt trevlig att jobba med. Kan vi ha gjort så att hon ser alla som ledare oavsett människa eller häst??? Det får man ju inte hoppas för då är det ju inte bra att jobba med hästarna på detta sättet, om inte alla gör lika eller??